Fogbloggen

Min första tanke, nåjan nästan, när vår son äntligen skriker efter att läkarna plockat ut honom är:

- Lasse har också en son …

När min andra stjärna kom tänkte jag:

Nu leder jag….

Det är seriöst något fel på mig.

Under sommaren har vi varit varandra väldigt nära. Familjen som en antiegoism. Familjen som en muskel av kärlek. Familjen som en källa av kraft, tillhörighet, värdighet.

Livsnödvändigt för en som behöver att det händer som undertecknad. Jag är helt och hållet beroende av min familj. Jag älskar den som en storm som drar över landet.

Men nu är vi tillbaka i arbete med vardagslunken som går sin stilla gång igen där ljuspunkterna blandas med verkligheten igen, men detta har också sin charm det är kul helt enkelt.

Ljusen har vi förberett väl med tennislekis, hockeyskola det blir spännande helt enkelt.

Nu tar jag en kaffe till och bara njuter av tillvaron.

/frazze